Lösningen på bristen på vårdare ligger i beslutsfattarnas händer
För att trygga kvaliteten och tillgången på tjänster anser KT att bestämmelserna om äldreomsorgen måste göras smidigare, utbildningen inom vårdbranschen utökas och den arbetsrelaterade invandringen underlättas. En alltför detaljerad lagstiftning minskar inte bristen på vårdare, utan flyttar den bara från en plats till en annan.
Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT efterlyser förståelse för helheten i diskussionen om överbelastningen av sjukhusjourerna. Bakomliggande orsaker till överbelastningen är bland annat de lagstadgade dimensioneringarna av vårdpersonalen, för stränga kompetenskrav och otillräckliga utbildningsvolymer.
Denna utveckling har kunnat skönjas redan långt innan coronapandemin och de nuvarande arbetskonflikterna började.
– KT har i många av sina ställningstaganden redan i flera år krävt ökade utbildningsvolymer inom vårdbranschen och varnat för att allt för strikta personaldimensioneringar hotar tillgången på tjänster. De i sig välmenta dimensioneringarna bollar bara problemet från en arbetsplats till en annan, säger KT:s chefekonom Juho Ruskoaho.
Äldre prioriterades framför andra patienter
Enligt THL:s publikationer (på finska) har det på grund av personaldimensioneringarna anställts betydligt fler vårdare inom äldreomsorgen under de senaste åren. Den åldrande befolkningen ökar behovet av vårdare inom all service, vilket gör att man blir tvungen att anställa vårdare inom äldreomsorgen på bekostnad av andra tjänster.
På grund av personalbristen har även antalet vårdplatser minskats. Att försöka uppfylla de hårda kraven förvärrar personalbristen, samtidigt som också servicen för äldre i realiteten försämras.
– Skärpningen av personaldimensioneringen inom vården har gjort att äldre personer i dygnetruntvård prioriterats framför andra patienter. Måste ökningen av antalet vårdare riktas till just denna form av vård? Syftet med dimensioneringarna var inte att prioritera vissa patienter på det här sättet, säger Ruskoaho.
Både staten och välfärdsområdena har sin egen roll
KT anser att det inte finns någon enskild patentlösning på bristen på vårdare och utmaningarna som den åldrande befolkningen medför, utan flera åtgärder behövs. Både staten och de nya välfärdsområdena har sin roll i beslutsfattandet.
Staten bör luckra upp regleringen och utöka utbildningen inom vårdbranschen. Den arbetsrelaterade invandringen bör underlättas och utökas. Också utbildningen och fortbildningen samt arbetsmöjligheterna för omsorgsassistenter bör utökas.
Välfärdsområdena, som inleder sin verksamhet vid årsskiftet, har för sin del bäst kännedom och uppfattning om var behovet av kunnig personal är som störst. De ska svara för tillhandahållandet av social- och hälsovårdstjänsterna inom sitt område. Därför måste de få besluta om hur personal och pengar ska fördelas.
KT anser att man i lagstiftningsarbetet på lång sikt borde utreda andra alternativ till kvantitativa personaldimensioneringar.
– Vi har en enorm mängd lagstiftning, även inom social- och hälsovården, där man inte har fastställt olika detaljerade krav för antalet anställda. Det vore ett evighetsarbete att centralt lagstifta om varje avdelning och varje personalgrupp. I och med dimensioneringarna prioriteras vissa patienter och deras vårdare före andra, säger Ruskoaho.
