Regeringsförhandlingarna måste beakta social- och hälsovårdssektorns enorma behov av arbetskraft

Regeringsförhandlingarna måste beakta den skriande bristen på personal inom social- och hälsovårdssektorn och andra välfärdstjänster. Den lagstadgade basservice som medborgarna behöver kan inte tryggas utan att antalet utbildningsplatser och arbetskraftsinvandringen utökas avsevärt.

Hoitaja työntää vanhusta pyörätuolissa. Kuva: Mostphotos.

Vid förhandlingarna om regeringsprogrammet måste man beakta den alarmerade personalbristen inom social- och hälsovårdssektorn. Bristen på personal hotar redan nu många grundläggande tjänster som är livsviktiga för medborgarna, och det kommer att bli allt svårare att tillhandahålla tjänsterna under de kommande åren.

För att tillgodose personalbehovet måste alla medel tas i bruk, som att utbilda fler, förlänga arbetskarriärerna och att luckra upp de strikta personaldimensioneringarna. Man måste också målmedvetet gå in för att öka den arbets- och utbildningsrelaterade invandringen.

– Det råder allvarlig brist på personal inte bara inom social- och hälsovårdssektorn utan inom alla branscher, till exempel inom småbarnspedagogiken, utbildningssektorn, tekniska sektorn och räddningsväsendet. Det är inte möjligt att tillgodose kommunernas och välfärdsområdenas behov av arbetskraft utan att det görs avsevärda satsningar på att underlätta och öka arbetskraftsinvandringen, säger KT:s verkställande direktör Markku Jalonen.

Varje arbetstagare gör ett värdefullt jobb

Behovet av arbetskraft i kommunerna och välfärdsområdena ökar i dubbel bemärkelse när befolkningen åldras: samtidigt som de nuvarande arbetstagarna går i pension behöver den åldrande befolkningen allt fler och dyrare tjänster. Antalet skattebetalare i arbetsför ålder och antalet barn minskar.

– Trycket på dem som är i arbetsför ålder ökar inte bara till följd av social- och hälsovårdskostnaderna. Också till exempel den gröna omställningen och de ökade försvarsutgifterna inverkar. Uppriktigt sagt behöver vi alla de personer i arbetsför ålder som vill bygga upp sitt liv och arbeta i Finland, säger KT:s chefsekonom Juho Ruskoaho.

KT anser att arbetskraftsinvandringen inte ska begränsas genom konstgjorda inkomstgränser. Till exempel vårdbiträdets eller närvårdarens arbete är samhälleligt produktivt och värdefullt, även om lönen inte når upp till de finländska löntagarnas medelinkomst. Ingen utför onödigt arbete.

– Alla nyanlända producerar kanske inte skatteintäkter genast, men för att åtgärda problemen i försörjningskvoten måste perspektivet vara längre, flera år och årtionden framåt. Behovet av arbetskraft är enormt, säger Ruskoaho.

Tiotusentals behövs enbart för välfärdsområdenas behov

I en färsk utredning (2023) av Arbets- och näringsministeriet och NTM-centralen i Norra Savolax har man för första gången tagit fram och sammanställt information om välfärdsområdenas internationella rekryteringsbehov. Enkäten besvarades av alla välfärdsområden och Helsingfors samt HUS.

I utredningen bedömer välfärdsområdena att mindre än 80 procent av deras behov av arbetskraft kan täckas med den arbetskraft som redan finns i Finland och genom dem som utbildas inom sektorn. Mer än en femtedel, dvs. 20,9 procent, måste täckas med arbetsrelaterad invandring.

– Detta innebär att tiotusentals arbetskraftsinvandrare kommer att behövas enbart i välfärdsområdena under de kommande åren. Trots att rekryteringsprojekt pågår eller planeras inom välfärdsområdena är omfattningen ännu helt otillräcklig, säger utvecklingschef Sirpa Sivonen vid KT.

Arbetsgivare behöver statligt stöd för att ordna språkutbildning och underlätta till exempel processerna med uppehållstillstånd och familjeåterförening. De språkprov och förfaranden för legalisering av behörigheten som Valvira kräver behöver snabbas upp och bli smidigare.

För närvarande försvagar till exempel de rigida kraven på språkkunskaper inom social- och hälsovården i kombination med det otillräckliga utbudet av språkutbildning Finlands konkurrenskraft jämfört med läget i Sverige.

– Internationell rekrytering kräver ansträngningar och man måste hålla fast vid varje arbetstagare man lyckats få. Arbetsgivarna behöver ett konkret engagemang och flexibla stödstrukturer från staten för det här arbetet, säger Sivonen.

Mer på webben