KT:s ståndpunkt om EU-kommissionens förslag till direktiv om minimilön

Syftet med direktivförslaget, som lades fram i slutet av oktober, är att skapa ramar för att förbättra nivån på minimilönerna och deras täckning. I bakgrunden finns en strävan att lindra fattigdomen bland dem som arbetar och att dämpa ökningen av löneskillnaderna. Direktivförslaget behandlas i Europeiska unionens råd i december.

I Finland sätts 90 procent av minimilönerna genom kollektivavtal

Inom EU hör Finland till den minoritet av länder där minimilönerna har avtalats genom kollektivavtal. Till denna grupp hör också exempelvis Sverige, Danmark och Österrike.

I många länder finns det lagstiftning om miniminivåer på löner, såsom i Frankrike. Dessutom finns det blandmodeller, såsom i Nederländerna. Det kan också vara så att den offentliga och den privata sektorn har olika modeller.
Kollektivavtalstäckningen i Finland är cirka 90 procent, med andra ord omfattas nio av tio löntagare av de minimilöner som avtalas genom kollektivavtal.

Läget kan dock förändras så att täckningen på hela Finlands nivå förändras. Då skulle direktivet kunna påverka det system som avtalats genom kollektivavtalen för den offentliga sektorn i det skede då hela landets täckning sjunker under det gränsvärde som direktivet tillåter. I direktivförslaget är gränsvärdet 70 procent. Detta skulle också ske i en situation där den offentliga sektorns kollektivavtalstäckning fortfarande är 100 procent, eftersom direktivet inte specificerar de olika sektorerna var för sig.

Direktivets artiklar om minimilöner tillämpas endast i de EU-medlemsstater där minimilönerna har reglerats genom lagstiftning. Även om bestämmelserna om minimilön inte skulle tillämpas som sådana i Finland, skulle bland annat rapporterings- och statistikföringsskyldigheterna gentemot EU bli tillämpliga.

Hård kritik mot direktivförslaget

Kommissionens förslag har varit föremål för hård kritik. Den svenska och den danska regeringen har yrkat på en analys av på vilken punkt i fördraget rätten till att reglera lönerna grundar sig. Finska staten har hållit sig till en neutralare linje.
I förslaget konstaterar kommissionen att EU:s befogenhet att reglera lönen har tolkats i EU-domstolens beslutspraxis så att förbudet mot att bestämma om lönerna inte är ovillkorligt. Kommissionen anser dock att EU:s befogenheter inte räcker till för att harmonisera minimilönerna inom EU eller för att skapa en enhetlig lönebildningsmekanism.

Nationella arbetsmarknadssystem ska respekteras

I Finland har i synnerhet arbetsgivarsidan ansett att förslaget är oroväckande. Förslaget ses som ett försök att öka EU:s inflytande i löne- och arbetsmarknadspolitiken.

KT anser att EU-fördraget ger medlemsstaterna exklusiv rätt att besluta om lönen. Det innebär att lönen inte till någon del hör till EU:s beslutanderätt.

EU har hittills i sin lagstiftning respekterat medlemsstaternas arbetsmarknadssystem och olika mekanismer för lönebestämning samt den så kallade subsidiaritetsprincipen.

Till exempel tar föräldraledighetsdirektivet inte ställning till den lön eller de förmåner som betalas under föräldraledigheten, utan hänvisar allmänt till nationella författningar, kollektivavtal eller praxis. Det samma har gällt i fråga om många andra bestämmelser. 

Genom direktivet skulle beslutanderätt i fråga om lönenivåerna och lönebildningen samt jurisdiktion överföras till EU. Denna utveckling vill KT inte stödja. Det är ändamålsenligt att minimilönenivåerna bestäms så nära arbetsplatserna som möjligt. Då kan man beakta bland annat sysselsättningsläget och arbetskraftsbehovet i Finland, löneutvecklingen och branschernas särdrag.

Även om tanken med direktivet inte är att medföra rättigheter för arbetstagarna, kan EU-domstolen se saken annorlunda. Direktivet skulle ge möjlighet att väcka lönetalan också på EU-nivå.