Upp till hälften av kommun- och välfärdssektorns löneförhöjningar förhandlas lokalt

En betydande del av lönejusteringarna inom kommun- och välfärdssektorn fördelas genom lokala avtal. De delas alltså inte ut jämnt som allmänna förhöjningar för alla, som det på senare tid felaktigt har framförts i offentligheten.

Lokala justeringspotter har en lång historia

De första lokala justeringspotterna kom med i kommunsektorns avtal redan under 1990-talet (tabell 1). KT har vid förhandlingarna alltid utgått från att en betydande del av löneförhöjningarna fördelas lokalt. Avtalsperioden är en helhet och man måste i första hand se på antalet lokala potter under hela avtalsperioden. Inom kommun- och välfärdssektorn kan rentav cirka hälften av löneförhöjningarna vara potter som riktas lokalt. Detta gäller till exempel åren 2023 och 2024.

Kommunerna och välfärdsområdena har egna tyngdpunkter i sina lönesystem, som kan anknyta exempelvis till att lösa utmaningar i fråga om tillgången till personal. Under olika årtionden har det till följd av strukturomvandlingar inom den offentliga sektorn uppstått nya arbetsgivare enligt principen om överlåtelse av rörelse. Brister i lönesättningen har kunnat korrigeras och en lagstadgad samordning av lönerna genomföras med hjälp av lokala justeringspotter.

Lokala potter och tilläggsfinansiering krävs också för att utveckla eller förnya lönesystemen. Åtgärderna har också främjat jämställdheten mellan könen. De fleråriga program för utveckling av lönesystemen inom kommunsektorn som infördes i samband med arbetsmarknadskriserna och medlingarna 2022 möjliggör och ger ramar för dessa strävanden. Merparten av förhandlingarna om lokala potter resulterar i samförstånd mellan arbetsgivaren och de förtroendemän som företräder organisationerna.

Arbetsgivaren bestämmer om överenskommelse inte nås

Något som är avvikande inom kommun- och välfärdssektorn jämfört med den privata sektorn är också det att om samförstånd inte nås vid förhandlingarna har arbetsgivaren nästan utan undantag rätt att rikta en avtalshöjning lokalt enligt eget beslut.

"Justeringspotten ändras alltså inte till en allmän förhöjning, som det ofta är inom andra sektorer", säger KT:s verkställande direktör Markku Jalonen.

Var och en av de nordiska länderna har sin egen arbetsmarknadshistoria. Den svenska arbetsmarknadsmodellen baserar sig på överenskommelser som avtalsparterna ingått sinsemellan.

"Modellen har också prövats inom den offentliga sektorn i Sverige och man har under historiens gång avvikit från den till exempel i fråga om vårdanställda och lärare", säger Henrika Nybondas-Kangas, förhandlingsdirektör vid KT.

Sveriges Kommuner och Regioner, dvs. SKR, har också i sina avtal kommit överens om löneförhöjningar direkt, på samma sätt som man gjort i Finland. Alla avtal inom den svenska offentliga sektorn är inte "sifferlösa" och en återgång till riksomfattande löneavtal har varit en allt starkare trend i Sverige under de senaste åren.

Det ingås många lokala avtal

Inom kommun- och välfärdssektorn är det vanligt att avvika från villkoren i de riksomfattande kollektivavtalen genom lokala avtal.  Rätten att ingå lokala avtal har varit den mest omfattande på arbetsmarknaden sedan början av 1990-talet, men vissa minimivillkor får man inte ingå avvikande avtal om. Antalet lokala avtal statistikförs inte, men för stora arbetsgivare gäller samtidigt tiotals avtal.

Det är vanligt att avtala om till exempel arbetstidsbanker och arbetstidsarrangemang för att förkorta köer. Lokala avtal kräver en atmosfär av ömsesidigt förtroende och ofta en samordning av viljeyttringar. Fackanslutningsgraden inom sektorn är hög och förtroendemannasystemet välutvecklat. Personalrepresentanterna har ofta ett brett mandat att avtala om sin medlemskårs angelägenheter. Inom sektorn upplevs i allmänhet möjligheterna att ingå lokala avtal vara god.