Tre saker som borde korrigeras i lagen om småbarnspedagogik

Småbarnspedagogiken lider av brist på arbetskraft för att det inte finns tillräckligt med kompetenta sökande. Samtidigt är det nationella målet att en större andel barn deltar i småbarnspedagogiken. Vi kommer inte att kunna uppfylla den skärpta personaldimensioneringen som träder i kraft år 2030.

När du lämnar ditt barn på dagis på morgonen är det då en bekant vuxen som öppnar dörren? Känner dagispersonalen ditt barn och dess behov? Eller måste barnen förses med fasttejpade namnlappar för att personalen ska veta vem som leker på gården?

Fast personal är ett viktigt kvalitetsmått inom småbarnspedagogiken. Liksom många andra sektorer lider också småbarnspedagogiken av brist på yrkesutbildad arbetskraft, vilket ökar andelen vikarier och visstidsanställda. Den skiftande personalen känner inte barnen och barnen lär inte känna dem.

En ändring i lagen om småbarnspedagogik träder i kraft år 2030. Enligt den skärps kompetenskraven för personalen på daghem. I dagens läge ger både en lärar- och socionomexamen inom småbarnspedagogik behörighet att arbeta som lärare inom småbarnspedagogik, vilket krävs av en tredjedel av daghemspersonalen. 

Från och med 2030 gör lagen skillnad på behörigheten på så sätt att två av tre anställda ska vara lärare eller socionomer inom småbarnspedagogik och av dem ska hälften vara lärare. Endast en av tre kommer att vara barnskötare.

Det kommer dock inte att vara möjligt att uppfylla lagens krav eftersom det inte finns tillräckligt med formellt behöriga och utbildningen av flera sådana har inte kommit i gång i tid. Den behöriga personalstyrkan kommer inte att räcka till om inte nativiteten och därmed efterfrågan på servicen minskar drastiskt före år 2030. Det är knappast det som eftersträvas.

Lagen om småbarnspedagogik måste revideras. Staten måste ge anordnare av småbarnspedagogik en signal att man förstår deras situation. Att hålla fast vid dimensioneringen kan leda till att daghemmen segregeras ännu mer och att ojämlikheten ökar. Här är de tre saker jag tycker borde korrigeras inom småbarnspedagogiken.

1. Behörighetsvillkor och specialgrupper bör ses över på nytt  

Som ett resultat av dimensioneringen kommer många daghemsföreståndare att bli icke behöriga när man år 2030 börjar kräva att föreståndaren ska ha pedagogie magisterexamen. Det kommer inte längre att vara möjligt att bli föreståndare med en yrkeshögskoleexamen. Vi kommer att få se en stor omsättning i ledningen, vilket ökar osäkerheten och kortsiktigheten i verksamheten. En lösning bör vara att förlänga listan över examina som ger daghemsföreståndarbehörighet.

Vi har fortfarande inte en klar bild av arbetsuppgifterna för en socionom inom småbarnspedagogik. I nuläget är personalen i huvudsak indelad i lärare inom småbarnspedagogik samt skötare. Snäva behörigheter och otydliga arbetsuppgifter har lett till att socionomexamen förlorat i popularitet.

Utbudet på yrkesfolk dikteras på det lokala planet av närliggande läroanstalter. På vissa orter kan det finnas fler socionomer än lärare inom småbarnspedagogik. Socionomutbildningens värde skulle öka om examen omfattade studier i pedagogik eller om det fanns en möjlighet att ordna en tilläggsutbildning som inom rimlig tid ger lärarbehörighet. Detta skulle stöda multiprofessionaliteten i daghemmen bäst.

Det råder brist på yrkesfolk i hela landet men trycket är särskilt stort i växande kommuner och i huvudstadsregionen. Situationen är särskilt besvärlig i svenskspråkiga daghem. I dem är efterlevnaden av dimensioneringen år 2030 en avlägsen dröm, vilket kan öka ojämlikheten.

Lagen om småbarnspedagogik beaktar inte heller situationen i daghem med skiftvård. Personalens formella utbildning har knappast så stor betydelse medan barnen sover. Att betona den pedagogiska kompetensens betydelse för sådan personal ligger långt från det praktiska livet.

2. Realistiska alternativ för dimensioneringen bör utredas

I samband med att lagen om småbarnspedagogik revideras bör man utreda hur en ändamålsenlig och möjlig dimensionering kunde se ut och inom vilken tid den kunde uppnås. Ett alternativ är till exempel att överväga om utbildningsnivån kunde bero på barnens ålder på daghemmet.

Man bör utreda om man före år 2030 kunde uppnå en jämn fördelning, där hälften av personalen skulle vara lärare med yrkeshögskole- eller universitetsexamen och hälften barnskötare inom småbarnspedagogik.

Med denna modell skulle vi slippa problemet med att lagen i sin nuvarande form i praktiken tränger ut mer än 4 000 barnskötare inom småbarnspedagogik som obehörig arbetskraft enligt dimensioneringen som träder i kraft från år 2030. I en modell med jämn fördelning skulle vi inte behöva förpassa yrkeskunniga barnskötare till studier eller till att lämna yrket på grund av avsaknad av examen. Dessutom skulle det ge nya utsikter för personer som söker sig till sektorn.

I båda modellerna behöver utöver de anställda som går i pension dessutom cirka 2 750 formellt obehöriga lärare inom småbarnspedagogiken ersättas. Därmed skulle efterlevnaden av lagen förutsätta mer än 15 000 nya behöriga lärare eller socionomer inom småbarnspedagogik före år 2030. I modellen med jämn fördelning kan behovet nästan halveras.

Från början av 2030 behöver kommunerna mer än 15 000 nya behöriga lärare och socionomen inom småbarnspedagogik

Tabell 1. Förändringar i personalbehovet år 2021–2030 enligt den nya dimensioneringen i lagen om småbarnspedagogik.

Med jämn fördelning behövs det cirka 8 500 behöriga lärare och socionomer

 Tabell 2. Förändringar i personalbehovet år 2021–2030 enligt den fiktiva modellen med jämn fördelning i dimensioneringen.

I stället för att reglera personaldimensioneringen kunde man också utreda om personalstrukturen borde anpassas flexibelt till daghemsbarnens åldersstruktur. I sådana enheter där de flesta barnen är i förskoleåldern borde personalens pedagogiska kompetens vara högre än på daghem där en större del av barnen är under tre år gamla. Justeringen borde göras på daghemsnivå så att barnens behov av bekanta fostrare uppfylls.

Dimensioneringen har stor betydelse i det enskilda daghemmets vardag. Till exempel ett litet daghem med tolv barn under tre års ålder och fjorton över 3 år gamla barn, sammanlagt 26 barn. I dagens läge ska ett sådant daghem ha två lärare eller socionomer inom småbarnspedagogik och tre skötare inom småbarnspedagogik. 

Enligt modellen med jämn fördelning bör daghemmet ha tre lärare eller socionomer inom småbarnspedagogik, men enligt den nya dimensioneringen i lagen måste de vara minst fyra före år 2030.

I större enheter är det enklare att komma nära dimensioneringens mål. Det är möjligt att förändringarna kommer att leda till att de små daghemmen, som invånarna önskar sig, ersätts med enorma baracker där dimensioneringen kan förverkligas.

3. Antalet utbildningsplatser bör motsvara dimensioneringen 

Vid revideringen av lagen bör man försäkra sig om att antalet nyutexaminerade lärare och socionomer räcker till för den ambitiösa dimensioneringen. I praktiken måste vi utbilda flera kunniga personer än de som nämnts ovan eftersom också den privata sektorn behöver personal inom småbarnspedagogik. Dessutom är många strax efter sin examen på familjeledighet.

Om man inte tidigare har utbildat tillräckligt med kvalificerad arbetskraft är det inte förnuftigt att tillfällig kraftigt öka antalet studieplatser. Efter att dimensioneringskraven uppfyllts skulle behovet av studieplatser normaliseras till en nivå som motsvarar pensionsavgången. En sådan berg-och-dalbana är inte förnuftig med tanke på organiseringen av utbildningen.

Motiverade lösningar i stället för uppskjutning av lagen

Den nuvarande regeringen har skjutit upp eller fördröjt vissa lagars ikraftträdande när åtgärderna visat sig vara otillräckliga för att lagen skulle kunna iakttas. Ändringen i personalstrukturen till följd av lagen om småbarnspedagogik träder i kraft år 2030, men vi ser redan nu att vi inte kommer att kunna uppfylla kravet.  

Ikraftträdandet kan skjutas upp exempelvis till 2040, men också då måste tillräckliga konkreta åtgärder vidtas för att uppfylla dimensioneringskraven. Under 2030-talet kommer

500 lärare inom småbarnspedagogik att avgå med ålderspension varje år. Att åtgärda bristen på arbetskraft enbart genom att öka antalet utbildningsplatser skulle leda till oändamålsenliga ryck i utbildningsvolymerna.

Lösningen bör vara att dimensionera metoderna så att de stöder målen och att ta ner målen på en genomförbar nivå. Detta kräver noggrann analys, utvärdering av utbildningens innehåll och att behörighetsvillkoren och dimensioneringen ses över. Också specialgrupper måste beaktas.

Det rätta sättet att stöda småbarnspedagogiken är inte att piska anordnarna som drar det tyngsta lasset med orimlig detaljstyrning. Omöjliga förpliktelser måste slopas när de ändå inte kan uppnås. Det är hög tid att lugna ner vikariecirkusen inom småbarnspedagogiken och låta en engagerad och yrkeskunnig fast personal utveckla en långsiktig och lugn verksamhet.

Bloggen kan kommenteras under cirkatvå månad  från publiceringsdatum.