Personaldimensioneringarna hotar tillgången till service

I tider av brist på arbetskraft innebär striktare personaldimensioneringar och behörighetsvillkor inte ökad service eller bättre kvalitet. Om det inte finns tillräckligt med personal att rekrytera måste man begränsa antalet kunder som omfattas av servicen eller skära ner i annan service.

Vi har i Finland en ständig ökande brist på legitimerad, yrkesutbildad arbetskraft inom social- och hälsovårdstjänsterna och småbarnspedagogiken. Det finns inga arbetslösa i de här branscherna och statistiska källor talar sitt tydliga språk: det finns fler arbetstillfällen än arbetstagare. 

Enligt olika utredningar utför legitimerade yrkesutbildade personer i regel arbete som motsvarar utbildningen. Bristen på yrkesutbildade personer beror helt enkelt på att det utbildats för få sådana i förhållande till antalet lediga arbetsplatser. 

Finland har sjunkit under medeltalet i OECD-länderna i fråga om ungas utbildningsnivå, som är klart svagast i Norden. Samtidigt lider vi av en omfattande brist på arbetskraft i arbetsuppgifter som kräver utbildning, examen och legitimering. Problemet är självförvållat.

Av den underdimensionerade utbildningsvolymen följer att tillgången till service blir svag och ojämlik. Striktare behörighetsvillkor och dimensioneringar löser inte problemet vid brist på arbetskraft. Resultatet är tvärtom på många sätt annat än det önskade.

Har dimensioneringen av vårdpersonalen inom dygnetruntvården medfört förändringar i personalstrukturen?

THL utredde konsekvenserna av den striktare dimensioneringen av vårdpersonalen genom att jämföra personalstyrkan i slutet av 2020 och början av 2021, då antalet vårdare borde ha ökat i enheterna. Utvecklingen var den motsatta, antalet sjukvårdare, närvårdare samt chefer och avdelningsskötare minskade. Personalen i assisterande vårduppgifter ökade.

Personalbristen inom vården kommer att öka med en åldrande befolkning som behöver mera service. Under coronapandemin behövdes, och behövs fortfarande, personal för spårning, provtagning, vaccinering och vård av insjuknade samt för åtgärdandet av vårdskulden. 

Det har med andra ord inte varit möjligt att öka antalet yrkesutbildade vårdare inom dygnetruntvården. Lokalt har man varit tvungen att se över direkta och indirekta arbetsuppgifter och anställa assisterande personal för att avlasta vårdpersonalen. 

En utveckling av arbetsfördelningen bör understödas, men i något skede når man en gräns och blir tvungen att dela uppgiftsområden på ett oändamålsenligt sätt. Utvecklingen av arbetsfördelningen får inte leda till att de anställdas arbetsinsats inte kan utnyttjas flexibelt. Att följa kriterierna för vårddimensioneringen till punkt och pricka kan dock leda till detta.

I offentligheten har man redan lyft fram vad arbetskraftsbristen kan leda till i nästa fas. Om fler vårdare inte finns tillgängliga och arbetsfördelningen inte kan utvecklas ytterligare kommer kriterierna för tillgång till dygnetruntvård att stramas åt. För att uppnå dimensioneringen kan det krävas att allt fler äldre vårdas i hemmet och att platserna i dygnetruntvården minskar eller lämnas oanvända. 

Man kan vara tvungen att flytta personal från avdelningar med svårbehandlade patienter där personalen överskrider lagens minimikrav. I så fall skulle dimensioneringen ske på bekostnad av de mer svårbehandlade patienterna. Ändringen kan leda till betydande extra kostnader om verksamheten och lokalerna planerats för en annan typ av servicestruktur.

Kommer dimensioneringen inom barnskyddet att leda till nedskärningar i servicen?

Dimensioneringen som är under beredning för socialarbetare inom barnskyddet begränsar antalet barn per socialarbetare till högst 35 från början av 2023 och högst 30 från början av 2024. Ändringen har beräknats kräva 359 nya socialarbetare men det råder redan nu brist på sådana. I samband med att lagen träder i kraft skulle antalet nybörjarplatser ökas med endast 200 studerande, det vill säga med hälften av det lagen förutsätter.

När det inte utbildas tillräckligt med socialarbetare kan lagen följas genom att begränsa antalet barn som omfattas av barnskyddet.  Man tar hand om färre barn än tidigare med tillgänglig personal. I praktiken skulle det betyda en nedskärning i precis de uppgifter där man ville förbättra tillgången och jämlikheten i servicen. 

Socialarbetare kan också överföras från andra lagstadgade uppgifter till uppgifter inom barnskyddet. I så fall skulle servicen försämras till exempel i uppgifter inom eftervården, familjearbetet, elevhälsan eller sjukhusens socialarbete. Detta är knappast ändamålsenliga prioriteringar. 

Kommer behörighetsvillkoren inom småbarnspedagogiken att ses över?

Dimensioneringen inom småbarnspedagogiken vänder upp och ner på personalstrukturen. År 2030 måste två tredjedelar av personalen ha behörighet som lärare eller socionom inom småbarnspedagogik och minst hälften av dem ska ha behörighet som lärare inom småbarnspedagogik. För en tredjedel räcker det med behörigheten som barnskötare. 

Om personalstyrkan förblir oförändrad borde antalet lärare och socionomer inom småbarnspedagogiken minst fördubblas i början av 2030 och antalet barnskötare halveras. Problemet förvärras av att det inte finns tillräckligt med kvalificerade lärare inom småbarnspedagogiken ens med dagens dimensionering.

År 2020 arbetade cirka 38 500 personer under yrkesbeteckningarna lärare och skötare inom småbarnspedagogik. Av dessa var 17 200 lärare och 21 300 skötare. Samma personalstyrka borde år 2030 bestå av 25 700 personer under beteckningen lärare eller socionomer och 12 800 under beteckningen skötare. När man räknar in det nuvarande antalet lärare utan formell kompetens och pensionsavgången kommer det de närmaste tio åren att behövas cirka 13 000 nya socionomer och lärare inom småbarnspedagogiken.

Beräkningen är riktgivande på grund av bristfälligheter i undersökningarna. Biträdande borgmästare vid Helsingfors stads sektor för fostran och utbildning Nasima Razmyar har nämnt motsvarande förhållanden. Enligt henne finns det 2 500 lärare inom småbarnspedagogiken i Helsingfors och fram till år 2030 kommer det att behövas 2 300 nya lärare. Det utbildas endast 170 lärare inom småbarnspedagogiken per år i Helsingfors. En bedömning per timme eller grupp i stället för i genomsnitt, som undervisningsminister Li Andersson nämnde, skulle göra en omöjlig situation värre. Småbarnspedagogiken utvecklas mot en mer pedagogisk linje i stället för barnskötande. Barnens lekar ute på gården under barnskötarnas övervakning håller på att bli en målinriktad och planerad pedagogisk verksamhet i den småbarnspedagogiska enhetens gårdsmiljö. 

Fram till slutet av 2029 kan två barnskötare delta i barnens utelekar men från och med 2030 kommer en av dem att sakna behörighet i enheten om personen inte avlagt en ny examen. En del av arbetstiden för lärarna inom småbarnspedagogiken reserveras för planering. Med andra ord, om personalen inte ökar kommer det att finnas mindre tid för barnen från och med år 2030.

Konsekvensbedömningen av lagarna måste göras på en realistisk nivå

I tider av brist på arbetskraft leder striktare dimensionering och behörighetsvillkor till problematiska situationer och rentav sämre service. Problemet har skapats av lagstiftarna.

Legitimerade yrkesutbildade personer måste få tillräcklig utbildning för att uppfylla servicelöftet. Alternativen är tex. mindre strikta behörighetsvillkor, behörighet genom erfarenhet av att sköta uppgiften eller mindre strikt dimensionering.

Situationen tyder på betydande brister i koordinationen mellan ministerierna. Arbets- och näringsministeriets meddelanden om brist på legitimerad yrkesutbildad personal klingar för döva öron. Social- och hälsovårdsministeriet samt Undervisningsministeriet skriver lagar som leder till att det inte finns ens en teoretisk möjlighet att fylla kompetenskraven när ministeriet inte styr eller har styrt tillräckligt med studieplatser inom området. 

Finansministeriet och serviceproducenterna får stå för notan när konsekvensbedömningen görs med antagandet att det finns personal att få till genomsnittlig lönekostnad. Ekvationen går inte ihop och beredningen iakttar inte principerna för god lagstiftning. Det borde inte gå att stifta en lag utan att avsätta tillräckliga medel för genomförandet av den och utan att säkerställa att det finns personalresurser för genomförandet. Statens revisionsverk kommer förmodligen att behöva se över saken.

Bloggen kan kommenteras inom två månader från publiceringsdagen. Kommentarfältet stängs 29.12.2021.