Fred råder – var och en har sin formulering

Arbetsfred är en värdefull sak. Särskilt värdefull är den då den saknats i över ett halvt år. 

Personalen, cheferna och ledningen, alla som arbetar inom social- och hälsovården, har lidit av stridigheterna. Vi har svåra år bakom oss. Coronan, restriktionerna enligt beredskapslagen, välfärdsområdesreformen, utmaningarna med personalbristen, kriget i Europa och den snabba försämringen av det ekonomiska läget.  

Till råga på allt detta, och även av denna anledning, kom arbetskonflikterna och hotet om massuppsägningar. Det tar tid innan strömmen börjar föra i motsatt riktning. Den riktningen vore det nu skäl att ta tillsammans.  

Det gångna året har försämrat anseendet för arbetsplatserna inom social- och hälsovården. Olika parter har olika uppfattningar och analyser om vad det berott på. Nu är det ändå dags att få slut på motsättningarna. Det är i hela samhällets intresse, och det är också vad uppnådd arbetsfred innebär.

Om man inte har något gott att säga, räcker det till att börja med att man inte ständigt smutskastar sin egen bransch med negativ retorik. 

Branschens anseende angår alla 

I beredningen av välfärdsområdena, som inleder sin verksamhet vid årsskiftet, har de lokala organisationerna en egen, viktig roll. När de lokala företrädarna för SuPer, Tehy och SPAL har saknats vid förhandlingsbordet har det försvårat arbetet.  
Att igen slå sig ner kring ett gemensamt bord efter allt som varit kan kännas obekvämt, men vi måste nu ge avkall på de mentala säkerhetsavstånden.  

Att förbättra välfärdsområdenas anseende som arbetsgivare är ett gemensamt mål. Utan attraktiva arbetsgivare finns det inga välmående arbetsplatser, och utan anställda som mår bra i sitt arbete finns det inga attraktiva arbetsgivare.  

Detta är vad vi eftersträvar exempelvis med hjälp av arbetslivsutveckling – både nationellt och lokalt. Det medlingsresultat som nu nåddes ger nya verktyg för utvecklingen. 

Det finns mycket att samordna, var så säkra 

Det som i offentligheten diskuterats mest kring medlingsresultatet är vad man kom överens om i fråga om löneharmoniseringen och utvecklingen av lönesystemet. Nuförtiden spelar man med uppfattningar, och folk har inte alltid tid eller lust att läsa officiella dokument. Dokumenten är naturligtvis också svårtydda. 

Jag rekommenderar det ändå, eftersom texten i riksförlikningsmannens förlikningsförslag talar för sig själv. 

Först har vi beräkningen: SH-avtalet gäller cirka 180 000 löntagare och är det största kollektivavtalet inom välfärdssektorn (välfärdsområdena inkl. Helsingfors och välfärdssammanslutningarna = HUS-sammanslutningen). KT har gjort beräkningar med bästa tillgängliga data. Enligt beräkningarna går 6 procent av lönesumman enligt SH-avtalet till löneharmoniseringen och den så kallade nivålönemodellen (SH-avtalets lönesystem under förhandling). Vi står bakom den här beräkningen. 

Sedan har vi förhandlingen: Under förlikningsmannens ledning avtalas det om hur och i hur stora lokala potter de beräknade medlen fördelas. Slutligen nås ett resultat som parterna kan acceptera. Behovet av löneharmonisering uppstår både enligt lag till följd av överlåtelser av rörelse och som förändringskostnader när lönesystemet läggs om. I välfärdsområdesreformen förenas dessa två saker. Det är vad pengarna, 6 procent, är avsedda för, och det är vad de används till. Nog om detta.  

Jag rekommenderar varmt att du läser sidorna 4–6 i förlikningsförslaget på riksförlikningsmannens webbplats. Då kan du dra dina egna slutsatser om vad de överenskomna 6 procenten används för. 

• Förlikningsförslaget (på finska) på riksförlikningsmannens webbplats >

 Bloggen kan kommenteras under cirkatvå månad  från publiceringsdatum.