Antalet läkare och hälso- och sjukvårdens kostnader

Läkarbristen försvårar avsevärt tillgången till vård i rätt tid och på lika villkor. Läkarförbundet har därför inbjudit intresserade att delta i en diskussion om den rätta utbildningsvolymen för läkarutbildningen, vilket är en mycket välkommen öppning¹.

I ledaren i tidningen Lääkärilehti efterlyses ett analytiskt grepp i diskussionen². I ledarartikeln presenteras några synpunkter på antalet läkare och kostnaderna för hälso- och sjukvården, som det verkligen behövs en fortsatt analytisk diskussion om.

Obegränsad efterfrågan och antal experter

Ledarskribenten hävdar att efterfrågan på hälso- och sjukvård är obegränsad. Grunderna för påståendet förblir oklara. Bokstavligen skulle påståendet innebära att människor oavsett pris skulle konsumera hälso- och sjukvårdstjänster obegränsat. Vi ser dock inte en sådan situation. Offentliga medel används inte enbart för hälso- och sjukvård, utan de kanaliseras till många olika ändamål. Enskilda individer använder inte heller all sin tid och alla sina pengar till att konsumera hälso- och sjukvårdstjänster.

Detta argument ligger till grund för det andra påståendet att ett ökat utbud av läkare direkt ökar hälso- och sjukvårdens andel av bruttonationalprodukten (BNP). Därför anser Läkarförbundet att man redan vid beslut om utbildningsvolymen för läkare bör bedöma hur stor andel av BNP man vill använda till hälso- och sjukvård. Frågan är inte fullt så enkel.

Man kan fråga sig om påståendet också gäller andra sektorer som lider brist på arbetskraft. Bör man till exempel vid fastställandet av utbildningsvolymen för lärare inom småbarnspedagogiken beakta att efterfrågan på utbildning är ”obegränsad”, och därför borde utbildningsvolymen kopplas till en eftersträvad andel av BNP för utbildningen? Eller bör utbildningsvolymen för lärarna inom småbarnspedagogiken sättas på en nivå som är tillräcklig för att motsvara efterfrågan på dem, något som till exempel påverkas av antalet barn, samhällets servicelöfte och den privata efterfrågan på barnomsorgstjänster?

Att dimensionera utbildningsvolymerna sektorsvis i förhållande till de eftersträvade BNP-andelarna skulle vara en längre driven planekonomi än man någonsin tidigare skådat. För att målet ska nås skulle det krävas att man lyckas bedöma bland annat hur olika professioner påverkar kostnaderna och det mervärde som uppstår för enskilda sektorer. Tillvägagångssättet verkar osäkert, oklart och oändamålsenligt - med andra ord omöjligt.

Hur antalet läkare påverkar kostnaderna – och vilka kostnader?

För det andra fortsätter ledarskribenten med att hävda att "om läkartätheten i Finland skulle höjas till Sveriges nivå och man antog att lösningen höjer BNP-andelen för våra hälso- och sjukvårdsutgifter i motsvarande mån, borde man i Finland vara beredd att investera över fyra miljarder euro mer i hälso- och sjukvården än för närvarande". Påståendet behöver motiveras.

Läkartätheten varierar stort i OECD-länderna och förklaras inte av BNP-andelen för utgifterna för hälso- och sjukvården. Det är lättare att hitta korrelation mellan tidsserierna i ett enskilt land, eftersom det finns många andra faktorer som samtidigt påverkar hälso- och sjukvårdsutgifterna och antalet läkare.
Utgifterna för hälso- och sjukvården i Finland är omkring 22 miljarder, och de poster som stigit relativt sett mest på 2000-talet har varit läkemedelsbehandling och långtidsvård för äldre ³. Befolkningens stigande ålder ökar säkert både behovet av läkare och hälso- och sjukvårdsutgifterna som helhet. Om man någonstans ifrån omedelbart fick 4 000 läkare till Finland, skulle väl hälso- och sjukvårdsutgifterna knappast genast oundvikligen stiga med över fyra miljarder euro, dvs. med över en miljon euro per extra läkare? Och om man vill förbättra kostnadseffekterna inom hälso- och sjukvården, så är det mest ändamålsenliga sättet säkerligen inte att strama åt kvantiteten på en viktig produktionsfaktor. Då måste man styra vem och vad som vårdas och till vilka kostnader med offentliga medel, eller till och med vad som får köpas av den privata sektorn.

Tidigare har Läkarförbundet i sina ställningstaganden betonat att en ökning av antalet läkare inom primärvården skulle vara det förmånligaste och mest effektiva sättet att förbättra vår hälso- och sjukvård⁴. En ökning av antalet läkare i primärvården har till och med uppskattats vara kostnadsneutral⁵. När man inte får vård i tid och problemen inte åtgärdas inom primärvården hinner sjukdomarna förvärras, vilket innebär att behandlingen av dem senare medför betydande merkostnader^4,6.

Det är lättare att upptäcka kostnaderna för den faktiska vården än kostnaderna för utebliven vård eller fördröjd vård. De senare nämnda syns nämligen inte i sin helhet i nationalräkenskaperna inom sektorn för hälso- och sjukvård. Fördröjd vård kan medföra betydande kostnader och förhoppningsvis kommer de sakkunniga vid FPA eller THL, eller hälsoekonomiska experter överlag, att bidra till diskussionen med forskningsbaserad information om detta.

Som anekdot kan man konstatera att exempelvis ett enda beslut om arbetsoförmåga efter en allvarlig depressionsdiagnos hos en ung person medför stora kostnader för samhället när skatteintäkterna uteblir och den sociala tryggheten ska betalas. I synnerhet mentalvårdstjänsterna lider av en allvarlig och växande brist på specialistläkare. Skulle patienterna få effektiv vård snabbare om vi hade fler barnpsykiatrer, ungdomspsykiatrer och vuxenpsykiatrer? Hur stor besparing skulle detta kunna medföra i förhållande till kostnaderna för att utöka läkarutbildningen?

Av Läkarförbundet önskar jag en precisering av deras analys. När är ökningen av antalet läkare ett kostnadseffektivt sätt att förbättra hälso- och sjukvården och när finns det en risk för att utgifterna för hälso- och sjukvården tillåts öka för mycket? Det bör noteras att det i dag finns bättre tillgång till läkartjänster för dem som har det bra ställt, men det finns inte tillräckligt med läkare för dem som har det sämre ställt och inte heller för alla områden, eller jämnt fördelat för att behandla olika hälsoproblem. Läkarbristen väljer inte sina offer utifrån hälsobehoven.

Gemensamt mål – balans

Det är lätt att hålla med om det primära mål för läkarutbildningen som tidningen Lääkärilehti ger uttryck för i sin ledare. Målet är nämligen en balans mellan behovet och utbudet av läkare.

Den nuvarande allvarliga bristen på läkare är ett exempel på att man befinner sig långt ifrån målet när efterfrågan på och behovet av läkare klart överstiger utbudet. Det är lite tekniskt att tala om ett läkarbehov, eftersom behovet står i balans med utbudet endast i en situation där det råder balans mellan efterfrågan och utbud av läkare.

Balansen borde uppnås genom ett ökat utbud av läkare, vilket gör det möjligt att öka den vård som patienterna behöver. Den aktör som erbjuder en minskning av efterfrågan som lösning bör svara på frågan: vilka borde vårdas mindre?

Hänvisningar

1. Läkarförbundets inbjudan till diskussion om utbildningsvolymer, publicerad 24.9.2021(på finska) >

2. Ledaren i Lääkärilehti 39/2021, 1.10.2021 (på finska) >

3. Hälso- och sjukvårdsutgifter samt deras finansiering 2019 på THL:s webbplats >

Läkarförbundets tidigare ställningstaganden om hur en ökning av antalet läkare påverkar tillgången till vård och kostnaderna för den (artiklarna på finska):

4. Perusterveydenhuollon hoitotakuun vahvistamisella liikkeelle - lääkärien määrää terveyskeskuksissa lisättävä (11.4.2019) >

5. Tulevan hallituksen on vahvistettava perusterveydenhuoltoa (30.4.2019) >

6. Sote-uudistus toteutettava seuraavalla hallituskaudella vaiheittain (8.3.2019) >