Lönehöjningarna måste stå i förhållande till kommunernas lönebetalningsförmåga

KT anser det vara mycket viktigt att den kommande avtalsperiodens löneförhöjningar står i proportion till kommunernas och samkommunernas förmåga att betala löner. Avtalet måste också främja sysselsättningen, resultaten och produktiviteten. Detta lyckas endast om höjningarna är måttliga, eftersom kommunekonomin är exceptionellt kärv. Om detta vittnar bland annat de omfattande samarbetsförhandlingarna inom kommunsektorn den senaste tiden.

Kommunsektorn tyngs också av att pensionsavgiften som de kommunala arbetsgivarna betalar är fyra procentenheter högre än de privata arbetsgivarnas. Det betyder 737 miljoner euro mera för de kommunala arbetsgivarna jämfört med de privata.

Löneförhöjningarna som krävts skulle kosta skattebetalarna 22 miljarder

Spelet öppnades av teknologiindustrin som var först att sluta avtal. Tillämpat på kommunsektorn skulle teknologiindustrins avtal om 3,3 procents lönehöjningar innebära cirka 700 miljoner euro högre kostnader.

Dessutom är fackföreningarnas krav på särskilda extrapåslag fullkomligt överdimensionerade. Om sjukskötarna får den årliga löneförhöjningen på 1,8 procent som önskats innebär det på tio år åtta miljarder euros extrabelastning för kommunerna och skattebetalarna. Om samma ökning sprider sig över hela kommunsektorn skulle den kosta 22 miljarder euro.

I konkurrenskraftsavtalet kom arbetsmarknadens centralorganisationer överens om en bestående förlängning av arbetstiden. I kommunsektorn är den förlängda arbetstiden en del av de gällande kollektivavtalen

På årsnivå är arbetstiden i kommunsektorn kortare än arbetstiden i andra sektorer bland annat på grund av bättre semesterförmåner. Om arbetstiden nu förkortades skulle det behövas mer än 5 000 fler anställda i kommuner och samkommuner. Det skulle ytterligare förvärra bristen på kompetent personal.

Det nuvarande avtalssystemet beaktar väl de olika yrkesgruppernas behov

Vid förhandlingsbordet företräder KT de kommunala arbetsgivarna på fastlandet. Löntagarorganisationerna representeras av tre huvudsakliga förhandlingsorganisationer: Offentliga sektorns union JAU, Kommunsektorns utbildade vårdpersonal KoHo och Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU. Det finns fem avtal, av vilka det allmänna kommunala tjänste- och arbetskollektivavtalet (AKTA) berör det största antalet anställda.

Kommunsektorns nuvarande avtalssystem är flexibelt och ger goda möjlighet att beakta olika yrkesgruppers särdrag. Det finns inget behov för nya branschspecifika avtal.

Kommunerna och samkommunerna har dessutom omfattande möjligheter att lokalt komma överens om anställningsvillkoren. Man har till exempel lokalt riktat löneförhöjningar till anställda inom social- och hälsovården och småbarnspedagogiken för att tillmötesgå en ökad efterfrågan på arbetskraft. KT anser att de lokala justeringspotterna fortfarande behövs. Lönesystemen behöver också främjas och ledarskapet utvecklas.