Samhällets bärkraft bör beaktas i löneuppgörelserna

I den senaste avtalsrörelsen frångicks principen om en arbetsmarknadsuppgörelse på central nivå och man övergick till en modell med bransch- eller sektorvisa uppgörelser. Nivån på löneuppgörelserna bestämdes enligt den s.k. allmänna linjen, som följde löneuppgörelserna inom privata sektorn. 

Enligt Vuokko Piekkala är det bäst att inte fokusera på vilken aktör som bestämmer den allmänna linjen i de kommande arbetsmarknadsuppgörelserna. Det viktigaste är att avtalens nivå är förnuftig med tanke på samhällsekonomin.

– På det hela taget borde lönejusteringarna ligga på en nivå som upprätthåller sysselsättningen och ger utrymme också för en arbetsgivarspecifik lönepolicy.

Enligt Piekkala har man på den finländska arbetsmarknaden av hävd tillämpat principen att den sektor som gör en trovärdig spelöppning blir löneledare.  Spelöppningen görs då av en betydande bransch som har volym och inverkan på arbetsmarknaden och som har ett kollektivavtal med allmänt bindande verkan. Eftersom Finland har en öppen och liten ekonomi, måste man beakta avtalsuppgörelsens inverkan på den internationella konkurrenskraften.

– Denna princip har gett, och ger enligt min bedömning även i fortsättningen möjlighet att lösa också branschspecifika frågor.

Piekkala påpekar att Finland är beroende av exporten. Exportens och överlag den s.k. öppna sektorns konkurrenskraft har samhällsekonomisk betydelse i vår globala värld.

– I löneuppgörelserna måste en förlikningsman ta hänsyn till samhällets ekonomiska bärkraft i större utsträckning än vad de enskilda avtalsparterna gör. De driver helt förståeligt i första hand sina egna medlemmars och branschers intressen.

De flesta arbetskonflikter kan lösas utan stridsåtgärder

– Under min första månad som förlikningsman har det varit lugnt på förlikningsfronten. Jag har haft tid att bland annat studera statistik över arbetskonflikter och hot om stridsåtgärder under s.k. avtalslöst tillstånd, dvs. frågor där jag har behörighet att verka som förlikningsman.  
 
Enligt statistiken har arbetskonflikterna minskat på den finländska arbetsmarknaden under en längre tidsperiod. Det antar Piekkala beror på att förhandlingskulturen har blivit bättre.

– De flesta arbetskonflikter får en lösning innan stridsåtgärder vidtas. Det är ett tecken på att förlikningssystemet fungerar och att strejker inte är något självändamål.

Avtalsystemen är produkter av sin tid

När landskaps- och vårdreformen träder i kraft ändras avtals- och förhandlingssystemet för kommunsektorn och landskapsarbetsgivarna kommer med i systemet.  Piekkala tar inte ställning till hurdant det nya avtalssystemet borde vara, men anser det vara viktigt att systemet uppfyller behoven i den framtida serviceproduktionen.

– Risken är att vi utgår ifrån hurdant systemet har varit och är för tillfället, och inte beaktar att också ett bra avtalssystem är en produkt av sin tid.

Förlikningsmannen ingår inte avtal

Piekkala betonar att det inte är förlikningsmannen, utan avtalsparterna som ingår avtal. Alla parter behöver medverka i förhandlingsprocessen.
 
– I förlikningen är det viktigt att arbeta med bägge parterna i konflikten. Det gäller då att leta efter gemensamma faktorer som kan resultera i en lösning.

Piekkala anser det inte vara bra att man försöker få till stånd ett avtal till vilket pris som helst.

– Då är det bättre att låta saker och ting gro ett slag. Förhandlarna är människor som har känslor och som behöver mat och vila.  Trötta människor hänger lätt upp sig på detaljer, och förhandlingarna stampar då på stället.

Riksförlikningsman Vuokko Piekkala berättade om förlikning och förlikningsmannens uppgift vid KT:s arbetsmarknadsseminarium den 12 september.