Man får vad man ber om – vårt arbetsmarknadssystem behöver en ny riktning

Det bubblar och jäser i de privata sektorernas kollektivavtalsförhandlingar, och vi har kanske en strejkvår att vänta. KT:s verkställande direktör Markku Jalonen gör en djupdykning i arbetsmarknadsuppgörelserna för kommun- och välfärdssektorn och bedömer vad som egentligen är fel i arbetsmarknadssystemet.

”I den privata sektorns kollektivavtal har man vanligen avtalat om arbetsfred bara för ett år. Då inflationen tagit fart skulle en avtalsperiod på minst två år ha varit ett bättre alternativ. Arbetsfreden är i fara och avtalshöjningarna år 2023 blir nu klart dyrare för arbetsgivarna.”

Så skrev jag i tidningen KT-lehti hösten 2022. Tyvärr ser mina farhågor nu ut att besannas. I dessa tider har arbetsfreden och dess längd stor betydelse.

Industrin, handeln och den statliga sektorn har avbrutit sina avtalsförhandlingar. Kollektivavtalen och arbetsfreden gällde bara i ett år. Nu hotar storskaliga strejker och på riksförlikningsmannens byrå är det bråda tider.

Med en stegrande inflation och osäkra ekonomiska utsikter ser situationen inte bra ut. Då EK ensidigt avstått från centraliserade arbetsmarknadsuppgörelser finns det för tillfället ingen allmänt godtagen avtalsmodell på den finländska arbetsmarknaden.  

För att kunna bedöma situationen måste man gå tillbaka till förhandlingarna hösten 2021 och år 2022. Största delen av förbunden på Södra kajen valde den så kallade 1 + 1-modellen för avtalsperiodens längd och arbetsfreden. I denna modell avtalar parterna om löner och arbetsfred för endast ett år framåt, och avtalet kan sägas upp efter ett år om man inte kan komma överens om avtalshöjningarna för det andra året. Modellen är mycket sällsynt i den finländska arbetsmarknadshistorien.

KT eftersträvade en minst tvåårig fast avtalsperiod och arbetsfred. Efter exceptionella samhällsfarliga konflikthot, strejker och arbetsmarknadskriser blev slutresultatet av förlikningsnämndens förlikningsförslag en treårig avtalsperiod och arbetsfred för kommun- och välfärdssektorn.

Vid skogsindustrins företagsspecifika avtalsförhandlingar, som representerar exportindustrins frontlinje, kom man fram till en avtalsperiod på över två år och arbetsfred i fråga om lönehöjningar.

Längden på avtalsperioden och arbetsfreden har, vid sidan av lönehöjningarnas nivå och form samt förhandlingsklausulerna om lokala potter, en avgörande betydelse för den så kallade allmänna linjen. Den linje som förbunden på Södra kajen valt avviker till denna del väsentligt från KT:s och skogsindustriföretagens lösningar.  

Svagheterna i EK-förbundens 1 + 1-modell förverkligas nu på värsta möjliga sätt. Om Södra kajen hade nått avtalsuppgörelser av samma längd som exportföretagen inom skogsindustrin eller kommun- och välfärdssektorn, skulle strejker och kostnadskris för närvarande inte hota Finlands ekonomi.

Avtalsförhandlingarna för kommun- och välfärdssektorn år 2022

Avtalsförhandlingarna inom kommun- och välfärdssektorn fördes år 2022 i cirka tio månader och under ledning av flera riksförlikningsmän och förlikningsnämnden. För att trygga medborgarnas liv och hälsa i Sote rf:s arbetskonflikter blev det nödvändigt att börja bereda en patientsäkerhetslag.

Lönehöjningsnivån i förlikningsförslagen, 1,9 procent för 2023 och 2024, baserade sig på lönehöjningslinjen för företag inom skogsindustrin, dvs. exportindustrins frontlinje. I förlikningsförslagen för kommun- och välfärdssektorn var 1,5 procent av detta en allmän förhöjning för alla och 0,4 en andel som fördelas lokalt, i sista hand enligt arbetsgivarens beslut.

Dessutom kopplades avtalsförhöjningarna inom kommun- och välfärdssektorn till lönehöjningarna inom exportbranscherna och lastbilsbranschen genom en s.k. stupstock. Om lönehöjningarna inom dessa branscher blir mer än 1,9 procent, stiger avtalsförhöjningarna inom kommun- och välfärdssektorn lika mycket. KT och huvudavtalsorganisationerna granskar denna koppling och dess inverkan på lönerna under februari.

Både riksförlikningsmännen och förlikningsnämnden föreslog denna lösning och koppling till framtida höjningar inom vissa privata sektorer.

Vid medling i arbetstvister är det vanligt att nivån på lönehöjningarna under de kommande åren kopplas till avtalen inom de centrala exportbranscherna. Särskilt förbunden på Södra kajen och exportindustrin har krävt en sådan koppling. Kommun- och välfärdssektorns lönehöjningar bands till exportindustrins allmänna linje redan förra våren i dåvarande riksförlikningsman Piekkalas förlikningsförslag. I det sammanhanget kom det inga protester från vare sig Södra kajen eller andra aktörer.

Enligt lagen om medling i arbetstvister kan en förlikningsnämnd tillsättas vid exceptionellt svåra och samhällsfarliga arbetskonflikter. Efter att organisationerna förkastat riksförlikningsmannens förlikningsförslag tillsattes en förlikningsnämnd för arbetstvisten inom kommun- och välfärdssektorn. I nämndens förlikningsförslag ingick samma koppling som tidigare till kollektivavtalen inom exportbranscherna och lastbilsbranschen. Förlikningsnämnden offentliggjorde också undantagsvis sitt förlikningsförslag omedelbart när det gavs. Innehållet var således allmänt känt redan innan förhandlingsparternas förvaltningsorgan behandlade dem.

Bristen på arbetskraft inom den offentliga sektorn tvingar till löneutveckling

I sitt förlikningsförslag föreslog förlikningsnämnden också ett separat femårigt program för utveckling av lönesystemen. Syftet är att förbättra konkurrenskraften hos arbetsplatserna inom den offentliga sektorn, tillgången på personal och arbetslivskvaliteten. Det finns därför vägande skäl att utveckla lönesystemen inom kommun- och välfärdssektorn, eftersom många livsviktiga yrken inom den offentliga sektorn har drabbats av den värsta arbetskraftsbristen på den finländska arbetsmarknaden. Utöver avtalshöjningarna måste man också komma ihåg löneglidningarna, som i allmänhet är större inom den privata sektorn än inom den offentliga.

Löneutvecklingsprogrammet är tidsbegränsat och kan första gången sägas upp så att det upphör att gälla år 2025. De potter som ingår i programmet har avtalats för åren 2023 och 2024. Ett liknande löneprogram genomfördes i kommunsektorn 2003–2007. Lönehöjningarna i programmet kan inte likställas med allmänna lönehöjningar.

Nya lönesystem kräver nästan alltid särskilda justeringspotter. Utvecklingsprogrammet genomförs till största delen genom lokala avtal och lokala justeringspotter.  

Programmet kommer i betydande grad att utvidga tillämpningen av lokala avtal i kommun- och välfärdssektorn jämfört med den privata sektorn och den övriga offentliga sektorn. Lönehöjningarna i programmet riktas lokalt. Arbetsgivarna bestämmer i sista hand hur de lokala lönehöjningarna enligt programmet ska fördelas i syfte att förnya lönesystemet och förbättra tillgången till arbetskraft.

Märklig kritik av EK

Kommun- och välfärdssektorn fick till sist en treårig avtalsuppgörelse och arbetsfred mellan KT, FOSU rf och JAU rf utifrån förlikningsnämndens förslag i juni 2022. Också förlikningsförslaget i arbetskonflikten mellan KT och Sote rf i oktober baserade sig i huvudsak på samma förslag.
Förlikningsnämndens förslag stötte omedelbart på stark kritik från Södra kajen och industriförbunden. Nu gick det plötsligt inte längre för sig att ha en koppling till exportbranschernas avtal. Senare har man rentav försökt ge kommun- och välfärdssektorn skulden för att industrins förhandlingar strandat.

Vissa aktörer på Södra kajen gick till och med så långt att de försökte få medlemmarna i KT:s delegation att inte godkänna förlikningsnämndens förslag. Sådana påtryckningsförsök är helt förkastliga. En annan arbetsgivarpart försökte aktivt förhindra uppkomsten av arbetsfred och bidra till fortsatta och utvidgade samhällsfarliga strejker som hade drabbat nödvändiga välfärdstjänster såsom social- och hälsovårdstjänsterna, undervisningssektorn och småbarnspedagogiken.

Södra kajen och de mansdominerade förbunden verkar ha svårt att svälja de förlikningsbaserade arbetsmarknadsavtalen, där utgångspunkten är kristiderna i den utbildade och kvinnodominerade kommun- och välfärdssektorn. Alla arbetsmarknadsorganisationer har förbundit sig till att minska löneklyftan mellan kvinnor och män. Förlikningsförslagen går i linje med detta mål.

I höstas inledde EK till råga på allt en arrogant och nedlåtande kampanj som förringade den offentliga sektorns personal. I den smaklösa och kontroversiella kampanjen fick bland annat sjukskötare, närvårdare, läkare, akutvårdare, lärare, socialarbetare, småbarnspedagoger, brandmän, poliser, militärer, gränsvakter och andra anställda och arbetsgivare inom den offentliga sektorn veta att ”vår mamma skapar era mammors arbetsplatser”.

Det bör understrykas att skattebetalarna har stött näringslivet och företagen med miljardbelopp, till exempel under coronapandemin. 

Vår arbetsmarknadsmodell behöver en ny riktning

EK har ensidigt genom ändring av sina stadgar beslutat att inte längre delta i centraliserade arbetsmarknadsuppgörelser. Ändå försöker föreningen i allra högsta grad samordna de förbunds- och branschvisa arbetsmarknadsavtalen.

Den nuvarande arbetsmarknadsmodellen är rentav stelare än de tidigare centraliserade uppgörelserna. Modellen har inte främjat lokala avtal, den fokuserar på allmänna förhöjningar och beaktar behoven endast inom en viss sektor.

KT förhåller sig pragmatiskt till den finländska arbetsmarknadsmodellen och utesluter inte på förhand någon modell eller något sätt att ingå arbetsmarknadsavtal. KT är enligt lagen även en central arbetsmarknadsorganisation. Också en samordning av lönekostnaderna mellan de centrala arbetsmarknadsorganisationerna kan komma i fråga, vilket inte betyder en återgång till inkomstpolitiska helhetsuppgörelser.

KT:s utgångspunkt är att man oberoende av avtalsmodell i alla situationer ska kunna sköta arbetsgivarintressebevakningen för kommuner, välfärdsområden och företag som ägs av dem.

Det är tydligt att den nuvarande arbetsmarknadsmodellen i Finland behöver utvärderas grundligt.  

När dammet lagt sig efter denna förhandlingsomgång, borde åtminstone de centrala arbetsgivarna, förhandlingsorganisationerna och förbunden sätta sig vid samma bord och försöka hitta ett bättre gemensamt manus för arbetsmarknadsmodellen i Finland.

Så här kan vi inte fortsätta.